Saker som förändras

Fan vad bra det känns att ingen läser min blogg. Jag fattar inte varför jag har en. Jag brukar skriva, men alltid för hand. Men visst är det lättare att skriva på dator och det känns astöntingt att skriva i word... Helt meningslöst.

Jag och Niklas har en massa planer just nu och det känns skitkul. Vi planerar att flytta. Så fort vi hittar något bra. Vi har tänkt att flytta till östhammar först, i kanske ett år. Mest i väntan på att det ska bli något ledigt i Alunda och lite i väntan på att jag ska få tjänst och kunna låna pengar. Jag vill gärna köpa lägenhet faktiskt. Har inte tänkt över det förut men nu känns det inte så långt borta.

Jag känner att jag sviker mitt 15åriga jag djupt när jag bestämt mig för att jag gärna vill flytta till Alunda. Egentligen bara av praktiska skäl. Jag jobbar i Östhammar och Niklas kommer gå i skolan och jobba i Uppsala. Det är mest rättvist att bo i Alunda för det är på mitten.

Det är helt dött på hyreslägeneheter i Alunda och det är nog bara att vänta och se. Samtidigt som jag känner att jag inte orkar pendla på edt sättet som jag gör nu i ett helt år till. Östhammar skulle vara great för mig och halvbra för Nikals för han börjar faktiskt inte kl 7 på morgonen.

Jag dör lite över att jag funderar på Alunda hålornas håla som jag hatat i hela mitt liv. Men nu känns det praktiskt, lugtn och bra. Knäppt hur saker förändras.

Att försöka städa

Ni vet när det är så jävla stökigt att man inte ens vet hur eller var man ska börja och bara går omkring och glor på skiten en hel dag, eller flera. Så ser det ut i vårat sovrum. Ett jävla bombnedslag. Jämt. det är mkt lättare att hålla snygg i badrummet, köket och vardagsrummet.

För där är man ju om dagarna. Det är lätt att bara plocka lite, torka av, plocka disk och whatever. Men i sovrummet. Där sover man ju bara. typ.

Man ramlar in på kvällen och kastar av sig kläderna och slänger sig i sängen. Vaknar. Drar på sig något som man ska ha på sig och ramlar ut i resten av lägenheten. Jag är aldrig i sovrummet. kanske för att det har blivit en allmän avlastingsplats och det är inget trevligt att vara där. Skulle kanske bli ändring på den saken om det gick att umgås där inne.

Blöhö vilket sjukt tråkigt blogginlägg men jag är uttråkad och frustrerad och min kära sambo verkar inte tycka att det här är något som helst problem. Bajs.

Finfina bloggar "Att vara någons fru"

Att vara någonsfru är en av de bloggarna jag läser mest just nu. Lite för att Emma som skriver bloggen fick en liten bebis för några dagar sen och för att hon har så fina hundar och tar så fina bilder och... Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst. Men det allra bästa med Emmas blogg är att hon är så himla rolig. Jag garvar högt när jag läser och har skämt ut mig på bussen p.g.a detta några gånger.


Bilden är tagen från bloggen http://attvaranagonsfru.se/

Alltså Grey's Anatomy

Är ju världens bästa serie. Eller nä. Inte världens bästa men den som jag varit mest hooked på nånsin.

Jag jobbar ju inom vården, inte som kirurg eller så men med lite äckelpäckel. Grejen är att jag är sjukt intresserad av allt med sjukvård men världens tönt när jag ser sjukhusserier på TV eller hör folk prata om sjukhusäckelpäckel. Jag mår illa och känner mig svimfärdig bara någon börjar en historia med blod och åka till akuten och vad det nu är.

Det sjuka är att när jag jobbar. Lägger om operationsår/trycksår, tar hand om folk som kommer från amputationsoperation eller mår allmänt dåligt och behöver mycket omvårdnad. Då mår jag inte alls dåligt. Då är det spännande, roligt (självklart tragiskt ibland) men jag mår inte psykiskt dåligt och har typ aldrig mått dåligt/blivit spyfärdig på jobbet. Det har hänt 2 gånger men både gångerna har varit 07.15 typ och utan frukost i magen så där har vi nog förklaringen. Annars är jag fokuserad och spännd men inte rädd och äcklad. Jag har så jäkla kul på jobbet och bland det "roligaste" jag vet är att lägga om äckliga sår, tvätta rent och lägga på nytt fint bandage. Förstår att det låter insane men det finns säkert ett gäng undersköterskor och sjuksköterskor därute som håller med mig.

Jag antar att det som gör mig rädd i de här akutsjukserierna, som SOSvästkust tex, är att de handlar mycket om att skrämmas. Det är spänningsmusik när ambulansen åker och berättarröstan förklarar att nu är det prioettlarm och när ambulansen kommer fram ska vi få se något jävligt obehagligt. Och jag blir lite skakis och illamående och vill byta kanal.
Samma sak sker när folk i ens omgivning som ska berätta om när de var med om den där hemska olyckan och fick åka in. Det ska alltid berättas för att skrämmas lite. Eller hur? Visst är det så.
Jag märker att det är den där tonen man använder som skrämmer mig. Att nu, nu jäklar ska jag berätta något riktigt jävla obehagligt. Det får mig att skaka i benen. Som den läskiga musiken som får en att vilja blunda när man ser på skräckfilm.

Grey's Anatomy var det ja. Skillnaden mellan Grey's och alla andra sjukhusserier jag har sett är att det handlar inte om att skrämmas. Det handlar om folk som älskar att arbeta som kirurger och annan sjukhus personal och de gör det för att de får hjälpa människor. Det handlar om att det är spännande och givande och tragiskt och skrämmande. Men det är inte det dominerande. Grey's Anatomy är bäst. Så är det bara. tjohej.

Höstfärger

Just nu är det den finaste tiden på året. Löven har ändrat färg ordentligt. Men löven hänger kvar. Gräset är fortfarande grönt och man vill bara ut i skogen. Naturen går inför sista rycket men är ändå så levande.

Man blir så pigg och glad på hösten.
Frost behöver det inte bli på minst en månad.